År 2008 kom att bli ett händelserikt år.
Det var året då Joker, kom in i vårt liv. Han blev genast mattes hund och tack vare honom förstår jag nu vad "will-to-please" verkligen betyder. En mer följsam hund får man leta efter, klok dessutom. Han har nu flyttat till sin nya familj på Alnö och vad jag hört har hans nya matte och husse blivit mindre populära bland alla barnen och barnbarnen. Nu är det bara Joker som gäller;-)
Karlsson kom hastigt och lustigt på retur och flyttade hem igen. Vilken kille, han är tveklöst coolaste killen på byn. Stor, redig och pompös är han också, vilket bringat en hel del fina kritiker i utställningsringen. Höjdpunkter som klassvinst med CK och som bäst R-CACIB. Bra gjort för en unghund. Vi passade på att ta Viltspårschampionatet precis dagarna innan snön kom.
Tintin tog ÄNTLIGEN sitt första cert och blev t o m BIG-2. Också väldigt bra gjort för en tik som inte är i sitt esse i utställningsringen utan mycket, mycket hellre spårar i skogen. Tintin är också en speciellt tik som är väldigt för mig och familjen, ständigt närvarande på sitt tysta, betraktande sätt.
Mette, clownen av oss, ständigt beskylld för allt bus och när mat försvinner spårlöst från borden. Den lyckligaste hunden på jorden som inte vet vad "a bad hairday" innebär. Alltid på alerten och en himla rolig tik att träna lydnad med. Hon är som gladast på lydnadsplanen. Exteriört är hon inte den klarast lysande stjärnan på himlen, men det är hon lyckligt ovetande om och intar alltid en ring som om hon redan vunnit hela radirasket. Precis så som det ska vara!

Jag har ju under de senaste åren haft förmånen att få gå olika kurser inom hundverksamheten. Och som för många andra så var (är) det även för mig att ju fler kurser jag går desto fler vill jag gå. Det är ju så vi människor är funtade (nåja, inte alla, men ändå), lär vi oss något så väcks nyfikenheten och viljan att få veta mera. Tack vare människans nyfikenhet så uppfanns penicillinet….och kärnvapen. Antar att allt inte alltid är av godo.

Nåväl, det var inte direkt människans uppfinningsrikedom jag hade tänkt ta upp nu.

När jag så har gått dessa hundkurser så har jag börjat lägga märke till ett och annat. Bl a så har jag av ren slump börjat känna igen olika typer av kursdeltagare, och kommit mig att betrakta dessa och blivit mer och mer fascinerad. Det är ju allmänt vedertaget att varje individ i en grupp tar på sig, eller väljer, att ha olika roller. Detta brukar ske helt per automatik i de flesta fall. T ex så finns det alltid någon som tar på sig ledarrollen, det finns idésprutan, den kritiske (behöver inte vara i negativ bemärkelse), den passive och den som bara pratar men egentligen aldrig har något vettigt att komma med osv. Ni känner säkert igen fenomenet. Och märkligt nog så behövs alla dessa olika roller för att gruppen ska fungera, en slags hierarki kanske man kan säga. Så, helt ovetenskapligt har jag tagit mig friheten att lista och namnge några kursdeltagare, se om du känner dem..eller dig själv:-):

Svampen – har aldrig haft hund förut och har väntat länge på äntligen få gå en kurs med sin nya hjärtevän. Hon är rätt fåordig och möjligtvis lite blyg i detta nya sammanhang. Svampen hittar man alltid närmast instruktören, hon finns där för att inte riskera att gå miste om någon värdefull information. Det instruktören säger och gör är LAG och Svampen skulle aldrig i sin vildaste fantasi få för sig att ifrågasätta något som kommer från instruktören. Svampen kommer sällan ensam till en kurs utan hon har med sig en annan Svamp-kompis. Det är dessa små Svampar man brukar se irra runt instruktören från start till slut..och gärna en stund efter kursslut också..bara ifall att.

Den ambitiöse – här har vi hundägaren som vill göra allt under så kort tid som möjligt. Hon kan redan grunderna och har kommit en liten bit på väg. Hon nöjer sig inte med en kurs åt gången utan är effektiv och deltar redan i 2 andra kurser och väntar på att få börja några till. När hon inte är på kurs är hon och tränar med andra ambitiösa eller sitter hemma vid datorn och chattar på olika hundforum, allt för att hålla sig up-to-date med allting. Hon längtar efter att få gå ut i tävling men all träning till trots så verkar inte hunden göra några framsteg.

Mini-instruktören – redan vid första kursträffen får vi andra veta att hon minsann är hundförare i hemvärnet och har tränat och tävlat i alla bruksgrenar som bara finns. Hennes nu knappt 1-åriga schäferhanne är i princip redan fullfjädrar spår-, sök- och tjänstehund. Han behöver bara lite mer social träning så är paketet klappat och klart. Ute på plan har hon redan alla svaren och kan alla träningsmetoder, det är bara det att hennes hund just ikväll är lite stressad, i ö så kan han redan allting. Hon är sällan sen med att ”hjälpa” de andra deltagarna och har åsikter om det mesta.

Jägaren – han stegar fram iförd högskaftade gummistövlar (som sett bättre dagar) med sin jämthund. Han hörs och syns och drar gärna en och annan skämtsam jägarhistoria för gruppen, och naturligtvis har han själv huvudrollen i de flesta av historierna. Han tycker detta med lydnad är ett skämt i sig och att allt egentligen handlar om att sätta ihop rätt tik med rätt hanne, sen ska resten funka av sig själv med avkommorna. Enda anledningen att han är på kurs är för att ”käringa” har skickat honom, och henne säger man inte emot. Av ren princip så tar han inte till sig något utav det instruktören säger utan kör helt sitt eget race ute på plan, om han nu gör något alls vill säga.

Paret – flickan och pojken som är jättekära har flyttat ihop och skaffat hund, inte allt för sällan någon retrieverras (de är så bra familjehundar har de hört, för det kanske blir en baby inom en inte allt för lång framtid). Nu 8 månader senare inser de att hunden lever helt sitt eget liv och kanske rent av är lite jobbig. Men Paret är dock väldigt förtjust i sin hund och tycker det här med kurs är ett trevligt sätt att göra något tillsammans. De bryr sig inte om att vara så sociala med övriga gruppen utan håller sig i ett eget hörn ute på plan. Varannan gång kör hon hunden och varannan han.

Tävlingsmänniskan – en målmedveten typ som är inne på sin andra hund, och den här gången ska det bli rätt! Hon har varit noggrann när hon valt ras och efter vilka linjer den kommer ifrån, allt för att öka möjligheten att lyckas. Hon börjar från grunden denna gång och tränar med stort allvar på plan. Hon är på kurs för att gå kurs, inte för att fika och flamsa bort tiden. Hon har svårt med Svamparna för hon tycker dessa sinkar en massa tid och i ärlighetens namn verkar lite småkorkade. Hon är pedant och kör gärna hunden lite för mycket om och om igen i samma moment. Det där med att vara glad och positiv i sitt samarbete med hunden har hon också lite svårt med, hon känner sig lite löjlig i den rollen, vilket syns. När det är tävling och hon hamnar på andra plats ser hon det som ett gigantiskt nederlag. Hon går surt från platsen och skulle aldrig få för sig att gratulera sina medtävlanden.

Positivisten – den gladaste av alla. Hon har haft hund i hundra år och tar allt med en klackspark. Funkar det inte ena dan så funkar det helt enkelt en annan dag. Hon är väldigt social och älskar att prata med allt och alla. På plan är hon en naturbegåvning vad gäller att ha kul med sin hund. Att hunden sen pallrar iväg åt alla håll emellanåt gör inte så mycket, inte för hennes del iaf. Mini-instruktören är lite irriterad över Positivisten, eftersom hon inte verkar ta åt sig utav något hon säger. Dessutom gillar inte Mini-instruktörens schäfer små terriers, vilket ju sätter henne i dålig dager som hundförare.

Den förvirrade – hon har kommit förbi Svamp-stadiet och nu börjat inse att allt instruktören säger inte behöver vara absolut sanning, för just henne och hennes hund. Hon har plöjt igenom en del böcker och hunnit med någon kurs till..och blir bara mer och mer osäker på hur hon ska träna sin hund. Inget verkar funka och hon börjar starkt betvivla sin förmåga som hundägare. Hon söker sig gärna till folk som verkar kunniga och blir fullkomligt överröst med tips och träningsmetoder. Ute på plan ser hon mest uppgiven och ledsen ut, medans hunden ser ut som rena energiknippet och är gladast i stan. Tack vare Positivisten så lyckas hon lätta på nedstämdheten och ha lite kul emellanåt hon också.

Känsliga läsare får ha överseende med att jag roat mig med att överdriva en hel del.  

Vem jag är?? Tja, alla...och lite till :-)

Nåväl, helt inaktiva har vi väl inte varit heller i ärlighetens namn. Tintin tränas i lydnadsklass I och det går över förväntan, hipp hipp hurra..I helgen avklarade vi MH-beskrivningen också och funktionsbeskrivningen gjordes för några veckor sedan. Mette är också funktionsbeskriven, himla kul att se henne in action, oförstörd som hon är...än(!). På tal om oförstörd...som egentligen är ett vackrare ord för otränad by your's truly, så måste jag ta itu med hennes grundlydnadskunskaper. Står på min to-do lista, det också.

Igår dök ett minne gällande Caffrey upp, så där helt apropå ingenting. Ingen hund är ju den andra lik, och det gällde honom i allra högsta grad också. Den här händelsen (av många!) utspelade sig i Galtström förra sommaren. Han var (är?) ju en rymmare av stora mått, otroligt frihetsälskande hund och han missade aldrig en chans att få smita iväg. Så också denna försommarkväll, ljummen och fin som gjord för lite frieri. Som vanligt var det kissrunda på kvällskvisten och inte helt ovanligt så vägrade Caffrey komma in, så jag lät honom hållas. Om han ville sitta på farstukvisten o filosofera en stund så måtte han väl få göra det då. Det gällde liksom att välja sina fighter med honom. Efter en sisådär 20 min gick jag ut för att kika till honom för femtielfte gången, och då var jycken borta. Puts väck. Så det blev runda på byn, visslingar och rop...ingen Caffrey. Han brukade iaf visa sig på lagom långt avstånd när jag ropade på honom, men icke denna gång. In i grannhusen för att fråga om någon sett honom, inget napp. Rundringning till husen lite längre bort, ingen Caffrey. Ut och ropa igen. Vid detta laget satt mitt hjärta i halsgropen och jag såg fasansfulla syner över en överkörd Caffrey som låg i någon dikeskant och plågades. Paniken steg mer och mer. Ännu en granne kom till min hjälp och vi beslutade oss för att ta bilen och åka iväg och kolla längs vägen. In i bilen (nu hade det hunnit bli mörkt ute), rusar igång den, sätter i backen och vänder mig om för att kolla vart jag backar....och där, i baksätet, på bästa mittenplatsen...sitter Caffrey. Knäpptyst bara och tittar på mig som att "jaha, dags att komma nu, här har jag väntat länge på skjuts! Åk nu då nångång, sitt inte där o glo." Gissa om vi skrattade länge och gott:-))  Vem som varit vänligt nog och släppt in honom i bilen är och förblir en gåta ännu i denna dag....Men den som var mest nöjd var nog Caffrey himself.

Vilken sommar vi fick då! Jag "tog" (man tar inte så mycket inom landstinget, där får man när det passar verksamheten) semester precis de rätta veckorna. Det blev aldrig Ed, men däremot en vecka i Leksand. Härliga Siljansbygden! Varje sommar jag kommer dit förstår jag varför jag åker dit igen (tung logik). Barnen gillar det också, även om de inte riktigt fattar vitsen med att sitta uppe på Björkberget och njuta av utsikten när man skulle kunna vara på Sommarland varje dag istället.

Men nu är vi tillbaka i Sundsvall igen. Skolstarten hägrar, utställningar planeras och jobbet är fortfarande detsamma som när man lämnade det innan semestern. Nu är ju jag en sån där konstig människa som verkligen uppskattar hösten. Jag ser fram emot att få plocka fram värmeljusen och mysa i soffan under filten. Böcker ska det vara också, i drivor helst. Brasa är ju uteslutet då det inte finns någon kamin där vi bor nu (till Evelyns stora glädje då hon slipper stapla ved). Jag själv smyglängtar tillbaka till Galtström, med bruset från havet och knastret från kaminen...Men, som min vän och tillika granne brukar säga (den evige optimisten) när jag suckar över de tider som var bättre; det är bara att härda och se glad ut! Ja jävlar anamma...så jag härdar och ler från öra till öra! :-))

Igår hade vi besök av Mia & Roffe. Mia är en "gammal" tränarkompis från Sundsvalls bhk, Roffe är hennes hund då. Vi har inte träffats på ett bra tag så det vart prat in på småtimmarna, catching up som det heter. Folk kommer och går, vissa består....

Vi har ju kattunge nu också! Lisa fick en bunt småttingar en tidig måndagmorgon, en fick överleva. Vi kallar henne Märta, bara för att hon är så tjock och "bonnig". En riktig bonnakatt:-) Om 2 veckor är hon dock redo att lämna oss och bege sig ut i vida världen. Hon är så pass kaxig så det kommer att gå alldeles galant för henne. Sen blir det p-piller för Lisas del, inga fler kattungar tack!

Bl a så har ju Mette (Fab Four's Classic Princess) klivit in i familjen! En norsk tösabit. I korthet kan hon beskrivas som en blond retriever med goda exteriöra egenskaper såväl som mentala, VÄLDIGT  energisk och massor av fart. Det krävs en hel del tålamod med den tjejen. Ibland har hon så tokiga idéer för sig att man inte kan annat än skratta åt det. Och andra stunder överlever hon endast tack vare sin söthet. Svansen går i ett på henne, eller egentligen är det hela rumpan som svajar av all glädje hela tiden. Mat kan hon icke få nog av, ju mer och oftare desto bättre tycker Mette. Jag har aldrig sett en hund kapabel att äta så mycket på så kort tid som denna lillsprätta! Helt sanslöst. I utställningsringen är hon en succé än så länge. BIR och BIG och BIS, den ena efter den andra.

Tintin är ju min stadiga kompanjon fortsättningsvis. Du & jag Emil...Du & jag Tintin :) Hon har alldeles nyligt gått igenom sitta andra löp, det riktiga löpet egentligen, för det första var bara en liten provomgång. Hon blev lite däven av löpet, lite låg, lite besvärad. Och det sitter i en del även så här några veckor efter. Kropp och själ är dock på återgång och vi ser fram emot en aktiv sommar. Vi tjuvstartade lite förra helgen och var iväg på ett jaktinternat. Det var kul och lärorikt, vi har en hel del att jobba på. Både Tintin och jag. Mest jag gissningsvis :) Inspiration är den bästa drivkraften! Målet..att kunna starta på jaktprov naturligtvis, men nu när jag har min jägarexamen så vill jag också kunna ta med henne på praktisk jakt, och få henne att fungera där.

See ya!

Imorgon är det utställning igen. SKK's nationella på Gärdehov. Tintin ska ställas, Caffrey får bygga på sig ännu några veckor. Honom planerar jag anmäla till Östersund om en månad.

Dags för kojan...

• Tintin väger nu 15,5 kg och växer så det knakar. I onsdags startade valpkursen, då é man en stooor kicka;) Idag tog hon sitt första dopp, full fart ut i Sticksjön!
• Caffrey har haft ett bakslag med en nervinklämning orsakad av en akut inflammation vid korset. Gjorde att han knappt kunde stå upp med bakbenen i 2 dgr. Nu är han dock nästan helt återställd och vi var åter på bruksplan idag. Han "ståtar" med 31 kg och ~61 cm i mankhöjd (borde väga ett par kilo till).

Producenten har gått och blivit utbränd, tydligen har hon fått slita dag och natt för att hålla dåkan vid liv. Manusförfattaren har drabbats av depression och det senaste vi hörde var att hon låst in sig i en stuga någonstans i Jämtland för att skriva dramatisk poesi. Caffrey har sagt upp sig, han vill lägga av så länge han har sin heder någorlunda i behåll. Tintin lämnade dåkan i protest häromkvällen, hon menar att gaget inte alls var det hon blivit lovad. Kvar är jag, som faktiskt tycker det ska bli rätt skönt att slippa alla paparazzis som smyger omkring i min cybervärld.

It's a rap.

Tintin är galet förtjust i snö. Snö ger liksom ett annat studs i studsandet, sen kan man gömma sig i snön, och det är ätbart...o kissbart. Allt-i-ett liksom. 

F ö händer det väl inte allt för mycket i det nyströmska huset. Volvon står parkerad obesiktigad och oförsäkrad. Den behöver komma under vård s a s, för hundrafemtielfte gången. Häromdagen dristade jag mig till att ta cykeln till jobbet, halvvägs knappt så åker stagarna som håller främre stänkskärmen på plats loss. Det skramlade till så in i h-vete när de åkte in i ekrarna. Visst, de hade rostat sönder. Jippi, sen som jag var annars, nu var det med livet som insats jag försökte hålla upp de där stagarna för att på ngt sätt iaf komma vidare. Cykeln står f ö kvar vid sjukhusets stora entré om ngn känner sig behövd av en.

För övrig har Tintin hållit mig fullt sysselsatt sedan kl 8 imorse, hennes energi tycks aldrig sina. Hon är av den typen som snarare måste lugnas istället för att aktiveras. När hon blir trött börjar hon gå runt och gnälla, men förmår ändå inte lägga sig för att vila. Då får matte kliva in och försöka få henne att slappna av. Nu ligger hon äntligen och snarkar vid mina fötter.

Onsdag igår, alltså var det kurskväll för vår lydnadsgrupp (SSRK, med Sonja Nilsson som huvudinstruktör och jag som hjälpinstruktör). Vår 3:e träff och vi kan redan se stora framgångar. Som vanligt hade jag Caffrey med mig som "exempelhund". Igår blev jag extra stolt över honom då vi felfritt lyckades visa fritt-följ-momentet. Däremot vill inte ställande-under-gång och liggande-under-gång fungera riktigt. Jag får tjata och använda trippelkommandon. Men jag tror det hela hänger mest på motivationen, för han vet precis vad jag menar.

I förrgår var Mia och Roffe här. Vi tog en sväng ut till skogs och både jag och Mia strålade lyriskt när vi stötte på barmark. För barmark är lika med spårmark! Nästa vecka ska vi ses igen och ta en träningseftermiddag på brukshundklubben. Onsdagar har de dessutom gemensam platsliggning med skott och det vill vi ju inte missa.

Caffrey fortsätter och ta den lille med ro. Ett oändligt tålamod tycks han besitta, en verklig överraskning för mig. Hon får hänga i läppen och örat bäst hon vill. Mest tacksam är han dock att Tintin numer sover i sin hage, det beslutet togs efter en vild förnatt häromveckan. Då får han iaf sova ifred.

To-fre var jag en kortis till Gtbg, då fick hundarna vara hos Pernilla. Jag fick vid min hemkomst berättat för mig att Tintin glatt apporterat deras kanin, som är väldig levande. Tintin hade helt enkelt grabbat tag i kaninens nacke o släpat in den i köket. Nämnas bör därtill att det inte skiljer speciellt mycket i storlek mellan dem två. Bobbo heter kaninen och är ökänd för sitt temperamentsfyllda humör, hans alias är Mördarkaninen. Men Tintin gick han bet på:)

Imorgon är det utställning i Timrå ridhus. Caffrey har fått utstå ännu ett förödmjukande bad med jojobaschamponering. Blir till att kliva upp tidigt imorgon och trimma *gäääsp*. Hade jag fått se mig själv i denna framtid för en sisådär 5 år sedan hade jag gapskrattat rått o undrat om det ska slå slint helt i huvet på mig...Mmm, det gjorde nog det, i samma stund jag fick möta Caffrey för snart två år sedan...

Nåväl, jag är i hyfsat skick idag iaf, jämfört med igår då jag hade ont ont ont och mera ont, i axeln, handleden, höften och knät. Allt på min högra sida. Har inte fått svar på proverna som togs förra veckan ännu, vet inte om jag vill det heller, tänk om det är ngt riktigt elakt!? Vad som känns värre ändå...ensamheten i det, tankarna och det onda får jag bära själv...

Förutom Luftkuddelandet så ska vi iaf vara ute idag, hämta in frisk luft och solsken, gå på långprommis med Caffrey för nu längtar han också. By the way så satsar jag och Caffrey på att köra lydnadsettan 9 maj i Härnösand. Lika bra att anmäla sig till tävlingen så vi (=jag)  får lite press på oss:)

~Jeanette~

Caffrey har ju blivit en riktig favoritfarbror också. Är inte han i närheten så blir Tintin alldeles olycklig. Och Caffrey å sin sida verkar ta detta med farbrorskapet på allvar. Han håller koll, bär fram leksaker, tar ifrån henne leksaker som han anser är olämpliga och levererar dem till mig. Ser till att hon kommer till köket när det är matdags. Den första dagen ville hon hellre äta tillsammans med honom ur hans matskål och Caffrey visste väl inte riktigt hur han skulle göra, så han backade o lät henne hållas. Men på andra dagen var han tydligen trött på att bli tjuvad på mat o gav ifrån sig ett dovt morr när hon försökte dyka ner i hans skål igen. Sedan dess är det inget snack om vilken skål som hör till vem. Första gången jag hört honom försvara sin mat!

Nu är det ju ändå så pass tråkigt att jag har gått och blivit PANGförkyld! Idag orkar jag iaf sitta uppe mer än 5 minuter. Så himla typiskt! Cecilia är dock här och fungerar som min personliga assistent, kommer med kaffe på sängen och sånt:) Längtar efter att bli frisk och kunna ta itu med vovvarna på allvar. Synd om Caffrey också som inte får komma ut på ngn riktigt prommis...imorgon kanske..*hoppas*

~Jeanette~

Annars då? Tja, idag har vi varit på ärendedag; hämtat hundmat från Klass Foder, storhandlat mat, till jobbet en sväng o checkat mailen o posten där. Cecilia har hängt med som min personliga assistent. Vidare slåss jag med en besvärlig ögoninflammation, ser ut som om jag gått förlorare ur en häftig boxningsmatch. ONT gör det också! Nu har jag kletat dit en salva, vilket innebär att jag bara har syn på ena ögat för tillfället. 

Ikväll har ungarna haft igång karaoke-uppsättningen Cecilia fick i julklapp. De grannar som inte har hört den nya tappningen av Britney Spears måtte vara döva. Pricken över i ett är discokulan som snurrat runt på sin plats i takkroken.

En sväng till tvättstugan återstår, sedan är det nattidags.

~Jeanette~

Jaha, så var det detta med namn då. Kullen är döpt efter franska viner, Fargues uttalas således Fargå..typ..Det närmsta jag och Maria kunde komma på som liknar är Fergie. Himla bra, då har jag både en prins och en prinsessa hemma:) Den tiken kommer att bli mobbad...Nä, så vi skippade det. Sen, har jag inte kommit på ngt namn som skulle passa. Finns det förslag så lämna dem i gästboken!

Imorgon är det utställningsdags, Open Show i Ö-vik. Caffrey är i vanlig ordning badad och klippt enligt konstens alla regler..under hårt motstånd förstås (sånt tjafs!). Men attans vad fin han blev, som en ny hund! Ser fram emot att få slåss med honom i ringen imorgon :( NOT! Idag försökte han sätta på varenda tik hemma hos Maria, dessutom gjorde han bort oss genom att gå o pinka revir bland valparna, bl a. Håhååjaja..han är oförbätterlig min älskling:) I nästa nummer av Björkebo Allehanda (Bhk's klubbtidning) kommer man att kunna läsa utdrag ur vår webbdagbok, från 2002 tills nu 2004. Jösses vad fort tiden går...

~Jeanette~

För inte så många veckor sedan hände samma sak. Efter ca 45 min då han ännu inte synts till ringde jag polisen, fick veta att en hund som stämde mot min beskrivning  tagits om hand av ngn i området, fick adressen av polistanten. Kvinnan på adressen hade snällt tagit in Caffrey till sig då han inte kunnat sluta terrorisera postmannen. Envis som Caffrey är så ville han absolut åka med i postmannens bil och sprungit efter och framför den där bilen genom gränderna, försökt på alla vis truga sig in i bilen varje gång postmannen stannat bilen. Postmannen var dock inte så förtjust i hundar (uppenbarligen) och började tycka att det hela var rätt jobbigt. Det var då kvinnan förbarmade sig över Caffrey och tog in honom till sig. Vad jag fick höra så var han inte speciellt svårflörtad heller, utan glatt följt med henne. Pucko hund!! Nåväl, hem kom han iaf, gladare och mer rymningsbenägen än någonsin. Och jag vet inte om jag ska tacka eller svära i kvinnan som tog in honom. Bad henne iaf snällt att OM hon skulle få syn på honom igen i rymmarfarten så skulle hon ropa och gorma åt honom, vara tvärförbaskad på honom, så kanske, kanske han skulle förstå att "världen utanför" inte alltid är så himla kul och komma hem igen. Man kan ju alltid hoppas...

Denna vecka har vi Linus (SU(u)CH Crusade Gangsta's Paradise) som gäst hos oss:) Herrijösses vad vi lånar hundar! Nu hade Maria "slut" på tikar att låna ut så det blev Linus som fick hedra oss med ett besök. Men nu får vi ju snart vår egen tik, om ett par veckor anländer en ny liten stjärna till Nyströmska huset! Vi får äran att bli fodervärd åt en av tikarna från Claras kull (se länk förstasidan). Jag och Evelyn fick se valparna första gången när de var knappa dygnet gamla. Senast jag såg dem var för 1 vecka sedan, så från att se ut som små råttor är de nu ulliga, pigga, runda goldenvalpar som med full fart är uppe o kutar runt. Nåja, kuta o kuta är väl att ta i, emellanåt falls det pladask då bakändan inte riktigt vill hänga med framändan. Det roligaste som finns att skåda måste vara att se en valp med stor intensitet ta sig från A till B, skuttande, vingligt och glatt för att sedan helt plötsligt falla ner pladask och toksomna..bara sådär..."nähäpp, nu vart jag trött"... boink!

Jag vet redan vad det första blir som jag ska lära denna nya jyckevalp; att det INTE är en bra grej att rymma! Och hur ska detta gå till kan man ju undra, då jag redan har en läromästare i huset...ja ärligt talat så vet jag inte riktigt ännu. Men jag filar på en plan..."jag har en plan Sickan"...snart...

Allt gott!    ~Jeanette~

Nåväl, efter fredagens bakslag så var lördagen desto bättre. Jag och Jeanette åkte ut till Matfors och hem till Kia för att ta en långrunda med vovvarna. Det blev ca 6 km längs skoterspår och det tog oss ca 1, 5 timmar. Det är bra jobbigt att gå i tung lössnö! Hundarna fick springa lösa det mesta av "vägen" och de hade verkligen kul! Caffrey blev kär i Lockie och Zeus föll för Ariel. Så höll de ihop hela långa turen. Lockie hade nog inget emot Caffreys' uppvaktande men Ariel verkade däremot något besvärad. Hon fick säga ifrån några gånger när Zeus blev alltför nyfiken på hennes ädla bakdelar.

Jag vet inte hur det är med Ariel o Caffrey idag, men jag har då ont i hela kroppen! Träningsvärk kanske det heter. Det var lite stelt när jag skulle upp ur sängen, gammkärringa :)

Nu har jag inte tid att jiddra här mer, ska till jobbet...hopplalaala...

Nu har f ö den riktiga vintern kommit till Sundsvall. Massor av snö, vit härlig pudersnö. Det rycker i skidnerverna, jag vill ut till slalombackarna! Det finns få stunder som är lika härliga som efter en hel dag i backen, lagom mör i kroppen, rödkindad och vindpinad...och så en kall god öl att dricka under tiden tårna rätar ut sig och bli varma igen. Ack ack, vad är väl en bal på slottet...Vi planerar en dagstur till Hassela, snart snart. Sedan blir det väl Vemdalen förhoppningsvis. Jag får bara hoppas att min skruttibangbang till bil håller hela vintern ut. Den mår inte så gott efter turer till både Sthlm och Umeå under jul- och nyårshelgerna. 

Det är SÅ skönt när alla helger är slut. Granen åkte, slutligen, ut i helgen. När all belysning och glittret var borttaget hade vi en barrlös ynklig gran kvar, barret låg så fint under granen och givetvis utspritt över hela vardagsrumgolvet, tack vare en viss Caffrey. Jag hade visst glömt att vattna den stackars granen:-o Nu står den ute på altanen, med julstjärnan kvar i toppen...som vanligt alltså.

Idag fick jag mail av Kia som tycker att det börjar bli dags att starta upp söndagsträningarna igen. Det behövs verkligen,  jag har släppt Caffrey lite för långt nu igen och han behöver skärpas upp. Vi behöver båda skärpa oss! Någon skulle även kolla upp en jaktträning som lär ska pågå i SSRK's regi. Borde ju jag ha koll på känner jag spontant som ändå sitter i utbildningskommittén.

På tal om SSRK så är det tunt med utställningar just nu. Blir nog inget för vår del förrän tidigast mars. Och instruktörsutbildningen som var tänkt skulle starta i januari är uppskjuten p g a för få deltagare! Tråkigt. 

Men, det finns ju så mycket annat kul att göra som sagt! :) Eller vad sägs om att göra änglar i snön, eller att störtdyka ner i djupaste snöhögen och låtsas som man är försvunnen (synd bara att kopplet avslöjar:) Men med lite fantasi är ju allt möjligt!

~Jeanette i snöänglarnas rike~